Den verkliga kraften i urban kustutveckling är att låta vattnet gå dit det vill gå

Kan du förklara varför klimatanpassning av kustområden är en av de mest komplexa disciplinerna inom stadsutveckling?

NEIL: Det korta svaret på den frågan är ägandet av mark och egendom. Kustanpassning i städer kräver nästan alltid att många olika intressenter samlas, från stadsplanerare till enskilda fastighetsägare, och ibland till och med hela samhällen. Det finns så mycket att ta hänsyn till: politiska intressen, oro för den ekonomiska utvecklingen, bostadsbehov, biologisk mångfald och inte minst livsmiljöer för vilda djur och växter, för att bara nämna några. Det handlar om att föra samman alla dessa element för att lägga grunden för nya lösningar.

SIMON: En av utmaningarna är att försöka vara mer proaktiv när det gäller klimatprognoser och mindre reaktiv efter att händelser inträffat. Precis som många andra städer har vi här i New York fått vår beskärda del av väckarklockor om klimatförändringarna. Före orkanen Sandy 2012 fanns det en del dialog och beslutsfattande kring stormfloder - men inte tillräckligt, och definitivt inte tillräckligt med finansiering. Före den tropiska stormen Ida 2021 fanns det en del dialog och beslutsfattande kring skyfall - men inte tillräckligt, och absolut inte tillräckligt med finansiering. Nu är klimatanpassning något som alla tänker på, men vi inser också att det är extremt svårt och kostsamt. I många stadsområden har man valt att höja stadskanterna för att hålla vattnet ute. Men dessa statiska, hårda infrastrukturlösningar är ibland bara lösningar på medellång sikt på det grundläggande problemet med stigande havsnivåer. Och de är verkligen inte bra på att arbeta med vatten och att lyfta naturen.

Varför har vi ännu inte hittat den gyllene nyckeln till anpassning av kustområden i städer?

NEIL: Om vi ser tillbaka på de senaste 150 årens urbanisering runt om i världen har den vägledande principen nästan överallt varit att utveckla områden för engångsbruk. Det är i huvudsak därför vi har industriområden, rekreationsområden, bostadsområden, jordbruksområden och så vidare. Även om detta verkar vara ett intuitivt sätt att planera områden är det i själva verket dåligt anpassat till hur ekologin fungerar och hur vatten är inbäddat i stadsdesignen. Först nyligen har vi börjat se en ny våg av integrerad planering för flera användningsområden, där ett naturbaserat tillvägagångssätt fokuserar på vatten i grönområden snarare än i rör, och där bostäder, detaljhandel, industri och till och med jordbruk samexisterar.

SIMON: Som Neil sa har övergången från områden med en enda användning i städerna till distrikt med flera användningsområden varit en stor seger för stadsområdena. I USA och runt om i världen har vi sett gamla industriområden omvandlas till livfulla och multifunktionella områden som ger fördelar för lokala ekonomier, bostäder, tillgång till vatten, rättvisa och många andra fördelar för städerna. Men i takt med att vi har börjat uppleva allt mer frekventa effekter av klimatförändringarna har dessa mycket verkliga "segrar" längs vattnet medfört en ny uppsättning problem när det gäller klimatanpassning och ett behov av naturbaserade lösningar.

Vad kan stadsplanerare och beslutsfattare göra för att hjälpa till, med tanke på stadsutvecklingens historia och det nuvarande behovet av översvämningsskydd vid vattnet?

NEIL: För det första kommer kustområdenas filosofi om en enda användning förhoppningsvis snart att tillhöra det förflutna och ersättas av en mycket bredare förståelse för hur bostäder, industri, detaljhandel och rekreationsområden kan samverka under ledning av det naturliga ekosystemet för att skapa platser där människor och natur trivs. Översvämningsskydd är bara en del av detta; behovet av att vända den nuvarande kollapsen av biologisk mångfald är en annan viktig drivkraft. Vi behöver ett helt nytt tankesätt när vi tänker på kustområden, och vi måste inkludera en mycket mer varierad uppsättning intressenter i beslutsprocesserna.

SIMON: Jag håller med Neil. För mig är det uppenbart att den tidigare klimatanpassningens "plåster på såren"-strategi bör ersättas av en mycket mer proaktiv klimatanpassning, som inte bara tar hänsyn till de omedelbara behoven av översvämningsskydd, utan även till de långsiktiga konsekvenserna av stigande havsnivåer och extrema väderförhållanden. Ur ett designperspektiv är det verkliga genombrottet när vi börjar släppa in vattnet i stället för att stänga det ute, vilket innebär att vi börjar utforma kustnära städer som är förenliga med andra dimensioner av naturen. Som samhällen är vår utmaning just nu att ta itu med framtida händelser, inte bara de nuvarande. I grund och botten tvingar klimatförändringarna oss att se långsiktigt på hur vi vill att både nuvarande och kommande generationer ska leva.

Med detta sagt, hur ser du på kustutvecklingen i städerna om 10-15 år?

NEIL: Med risk för att bli alltför poetisk hoppas jag att vi äntligen har insett att vi inte bara kan kontrollera vattnet, utan att vi måste interagera med det. Vatten är så nära våra liv. Vår civilisation har alltid dragits till vatten, och nästan alla våra större stadsområden i världen ligger nära vatten. Faktum är att vatten så småningom kommer att göra vad det vill, så ju mer vi arbetar med vatten, desto bättre. Från ursprungsbefolkningens cykliska metoder i det förflutna till modern naturbaserad stadsdesign - den verkliga förändringen är att låta vattnet gå dit det vill gå och låta det vara där det vill vara. Detta kommer att bli början på en ny era av hållbar stadsdesign.

SIMON: Jag tror också att ett holistiskt tankesätt är både angeläget och efterlängtat, och att partnerskap är en viktig ingrediens för att främja innovation. Den goda nyheten är att vi nu börjar se en förändring i attityder och viljan att ta itu med grundläggande frågor. Klimatförändringarna kommer inte att försvinna, men vi kan arbeta proaktivt för att utveckla holistiska strategier för att minska riskerna för människor och andra hotade arter samtidigt som vi ökar livskvaliteten. Förändringen är långsam, men den kommer, och vi behöver alla dra vårt strå till stacken.